den 2 maj 2006 av Thomas Nilsson
För allt fler är äntligen informationssäkerhetspolicyn en
realitet. För flera har det varit en lång resa och ett ständigt
dåligt samvete. Slutligen kan aktiviteten bockas av och läggas till
handlingarna.
Detta scenario stämmer väl överens med hur verkligheten ser ut för
många. De allra flesta har också insett att detta inte är en
engångsaktivitet utan en cyklisk process. Dock är det okänt för det
stora flertalet att kvaliteten i de riskanalyser som görs ofta är
undermålig och eftersom detta är den enskilt viktigaste källan till
informationssäkerhetspolicyn så innebär det att även dessa kan vara
behäftade med stora brister.
Ett problem är att riskanalysen alltför ofta fokuserar på
ålderdomliga hotbilder. Det innebär inte att det är irrelevanta
hotbilder, men det snabbt ökande antalet nya hot gör att gapet
mellan verkligheten och vad riskanalysen omfattar är alltför stor.
Ett annat problem är att de som genomför riskanalysen ofta är för
långt från verksamheten och att sakkunskapen om internetrelaterade
hot och nya hotbilder lyser med sin frånvaro. Det glöms ofta bort
att riskanalysarbetet är en sökande och upptäckande process, inte
en process där man väljer redan upptrampade stigar.
För något år sedan lamslogs ett helt socialkontor under närmare en
vecka på grund av att en främmande dator anslutits till det interna
nätverket och relativt omgående smittat ned samtliga handläggares
datorer. Från ansvarigt håll gav man lugnande besked att man hade
ringat in skadan och påpekade att kärnverksamheten inte var
påverkad. Jag undrar om handläggarnas klienter hade samma
uppfattning?
Denna hotbild har de allra flesta med i sin riskanalys nu för
tiden. Förhoppningsvis har man också lärt sig att identifiera vad
som egentligen är kärnverksamheten. Precis som med hotbilden så
finns det mer att önska vad gäller identifieringen av vad som är
skyddsvärt. För de allra flesta är det en övervikt mot att
identifiera olika former av information som skyddsvärd. Även här
måste man undvika att välja redan upptrampade stigar och tänka
fritt.
Ett tydligt exempel där invanda avgränsningar gör att man missar
hotbilder är e-post. Vem har med nätfiske och svartlistning i sin
riskanalys? Två hot som kan bli ödesdigra för en verksamhet och där
konsekvenserna kan bli allt från ekonomiska förluster till oönskad
medieuppmärksamhet.
Oerhört mycket bra arbete har lagts på att strukturera
riskanalysarbetet vilket givetvis har flera fördelar. Dessvärre har
det strukturerade tillvägagångssättet en tendens till att kväva den
kreativitet som trots allt är nyckeln till en lyckad riskanalys.
Det går inte att negligera det faktum att en risk existerar även om
man inte lyckats identifiera den.
© 2006 Thomas Nilsson, Certezza AB