Finns det risker i vår komfortzon, vår domän som vi är
vana att arbeta i och där stigarna är upptrampade?
Hur många gånger har vi inte blivit förvånande över skeenden som
när de väl inträffade framstår som självklara. Med lite
eftertänksamhet kan vi ofta konstatera att det inte skulle krävt
någon större energi att inse att det skulle hända. Trots denna
insikt så balanserar vi bland tusentals risker varje dag och det
går trots allt rätt bra. Inom vår komfortzon är vi helt enkelt rätt
skickliga på att hantera risker och parerar därför flertalet
händelser i realtid istället för att förebygga och eliminera
risker.
I vardagen så har flera av oss senaste tiden ondgjort oss över
tåget, bussen och kanske tunnelbanan som sannerligen inte klarar
lite löv på rälsen, som inte klara några centimeter snö och som
inte klarar sig utan något underhåll. Det sistnämnde är minst sagt
häpnadsväckande. Någon har alltså medvetet förkortat livslängden på
något som har en betydligt längre förväntad livslängd och som man i
övrigt har planerat utifrån. Bristen på underhåll i kombination med
någon yttre inverkan som exempelvis "extermt" väder gör
kollektivtrafiken väldigt sårbar. Om en av riskerna hade
eliminerats så att det sannolikt fungerat tillfredställande, men
kombinationen är förödande.
Störningar och kanske incidenter som uppstår genom direkta
händelser är vi trots allt rätt vana vid och vi vet oftast hur vi
skall hantera dem. Åtminstone om alla övriga omgärdsfaktorer är
intakta. Sätts någon ytterligare faktor ur spel så uppstår
situationer som vi inte har någon vana av att hantera och vi har
inte ens några känslor att gå efter. I värsta fall famlar vi i ett
obekant mörker och blir inte sällan irrationella.
Vi kan alltså konstatera att vi kan hantera vardagens situationer
rätt bra. Vi har gjort en rad aktiva val där vi kan konstatera att
vi inte behöver eliminera en rad risker för vi kan hantera dem när
de inträffar. Kort och gott är vi inte sårbar för vi kan parera
olika skeenden. Ibland utan att ens reflektera över dem. Vi ser det
helt enkelt inte som risker längre.
Inom ramen för vår profession kan vi konstatera att beteendet
återfinns även här. Gemene man, och för den skull hela
organisationer, vardagsnavigerar förvånansvärt bra, trots en rad
dåliga samveten, en handfull kända sårbarheter och för att inte
tala om alla dessa hot och risker som vi löpande konfronteras med.
På agendan finns en ambition att arbeta aktivt, strukturerat och
förebyggande med dessa frågor. För flera blir det senare inte
realitet förrän en större incident inträffat och
uppmärksammats.
Det strukturerade och aktiva arbetet skall absolut inte förringas.
Däremot finns det mer att önska av det förebyggande arbetet. När
det förebyggande arbetet är handfast och konkret så ger det absolut
effekt, men när det lindas in i teoretiska modeller med relativt
banala scenarios då är vardagsnavigeringen fortsatt att föredra hur
illa det än låter. Den teoretiska modellen och ett banalt scenario
kan till och med bli ett hinder.
Därmed inte sagt att vi inte skall arbeta förebyggande. Vi skall
självfallet öva och vi skall måla upp scenarios som vi lär oss att
hantera. Men, krafterna måste riktas in på att utvidga komfortzonen
som gör att vi kan anta helt nya utmaningar och tryggt navigera
under allt svårare förhållanden.
De upptrampade stigarnas tid är förbi.
